Hunden är tvungen att anpassa sig till vår miljö och våra hem, och man blir förundrad över hur väl de
ändå har anpassat sig och att de ändå klarar sig så pass bra. De har lärt sig
våra signaler, till exempel att vårt leende inte alls är lika med deras visa tänderna. Vissa hundar har till och
med utvecklat ett eget människoleende.
Hunden är anpassningsbar, men till en viss gräns.
Hundarna får utstå mycket i våra hem, den tekniska utvecklingen har skett
explosionsartat den senaste tiden och hunden har mer och mer blivit något vi
har för sällskaps skull istället för deras ursprungliga arbetssyssla, det har lett till en krock. Exempel
från människans moderna miljö är oljudet från våra elektriska apparater, som vi
inte hör, lysrören, som man misstänker, i deras ögon blinkar väldigt snabbt och
blanka golv som kan vara både läskiga och hala. Sedan finns det här med att
hunden inte får vara i möblerna, det är ett flockdjur man har skaffat sig och
då ska den också få bete sig som ett sådant, den ska få sova med flocken (fast
jag föredrar att säga familj). Det blir en tredjedel av dygnet som går förlorad
i kontakttid mellan människa och hund. En tid som oftast redan är väldigt
begränsad då hunden kanske är ensam medan ägaren är på arbetet. Allt vi gör och
inte gör påverkar vår hund.
Det är inte så konstigt att vi får problem med våra hundar.
För det är inte hundarna som är problemet, det är vi som ger dem namnet
problemhund, det hela blir som en kulturkrock, våra förväntningar och
livsstilar passar inte med hundarna. För att citera R. A. Mugford, "One man's behavioural nightmare is another's
perfect dog". Vi har väldigt lätt att enbart se det hela från vårt
perspektiv men oftast krävs en förändring från vår sida för att få bukt med problemet.
